Space out into a new orbit

Ibland önskar jag att det gick att byta innehåll med någon. Se vad en annan människa egentligen tänker och känner. Vem hon/han är. För visst känner vi varandra, men det är långt ifrån vilka vi egentligen är. Människan är som isberget Titanic krockade med – det är bara toppen som syns, under ytan finns någon annan. Djupet. Det är det jag skulle vilja se, känna hos en annan person.

Ophra Winfrey sa en gång “Det spelar ingen roll hur många persoliga frågor man ställer i en intervju, för det är sekundrarna före reklamavbrottet när personen pustar ut som man ser vem hon egentligen är”.
Så vilka är alla när de är ensamma, det undar jag. För själv är jag inte densamma.

Jag har en tendens att babla en massa när jag inte har lust att säga något alls. Jag kan ha stenhård koll och vara strukturerad men spela helt ovetande och okunnig, ganska lost. Varför jag gör det?! Jag förstår mig inte på mig själv. Det är konstigt att man ofta beter sig tvärtemot hur man vill, och oftast är det precis det jag gör.

Jag tänker mycket på tiden. På hur lång en vecka egentligen är samtidigt som den är löjligt kort. Hur fort saker förändras från dag till dag. Världen. Människor.
Jag har tänkt mycket påtiden hela det här läsåret, men det var inte fören i januari som jag verkligen kände hur tiden rörde sig under mina fötter. Det känns som om det var förra vecka  jag satt i klassrummet andra dagen efter sommarlovet och önskade att året skulle gå fort, skynda på till studenten. Samtidigt visste jag att min uppfattning inte skulle vara densamma då när allting slutligen börjar närma sig. Ack vad rätt jag hade. Nu önskar jag lite att jag hade det här året framför mig istället för att behöva lämna det bakom mig. För det är ju bra här, det är här som jag trivs.
Vad ska jag ta vägen sen?
Var ska alla andra ta vägen?

Klockan är kvart över sju och jag ligger utslagen på min säng. Jag är så trött nuförtiden, jag orkar ingenting. Att sova ut är inget jag lyckas med på helgerna heller för oavsett tid jag går och lägger mig så vaknar jag i alla fall vid halv åtta.

På fredag är det Nationella Prov i Svenska B. I fem timmar ska vi skriva – ingen rast, ingen lunch. Matsäck får man ta med sig men jag blir bara nervös av att försöka äta under största möjliga tysnatad för att inte störa alla tankar som skjuts omkring i aulan och hjärnor som går på högvarv. 9.00 till 14.00 hade varit en bättre tid, då skulle det vara enklare att få i sig lite frukost också.
8.20 är tidigt.

Nu ligger jag här och reflekterar över dagen. Går igenom olika delar, pausar, går vidare. Jag är rädd för att glömma allt – ansiktsuttryck, konversationer, tankar, dofter, skämt, skratt – ja, allt.
För hur mycket jag än anstränger mig för att minnas så är det alltid minnen som glider genom springorna och försvinner. Jag glömmer så lätt, alldeles för lätt. Och det skrämmer mig.
Det är sorgligt vilket bristfällande minne människan har. Alla dagar, månader och år som vi lever – men utav de är det bara ett fåtal händelser som vi minns. Att bara plocka ett datum och fråga någon vad den gjorde just den dagen – vi säger 22 Mars 2006 – vem kan svara på det? Ett ytterst fåtal och jag tvivlar på att jag känner någon.

Jag tänker på hur saker och ting var för en månad sedan, eller två eller i början av januari, och hur allt är nu. Hur fort allt förändras. Det vandrar från bra till dåligt, till bättre till en sörja jag inte kan tolka, från jättebra till ett trassel av trådar jag inte kan finna ändarna på, och så fortsätter det..
Det blir med andra ord aldrig som jag tänkt mig – vad det än gäller. Men ibland blir det bättre.
Jag har dock fortfarande en hel del knutar att lösa. Att fixa.

Snart är det slut. Bara slut. Punkten är satt. Jag vet att jag borde se ljust på tillvaron och tänka “Yes, nu börjar livet, nu kan jag göra vad jag vill!” Men det är långt ifrån mig, jag ser inte alla möjligheter – jag ser enbart allt jag förlorar.

Livet känns ganska torftigt – vad är det som jag ska jubla över, se fram emot?
Vi går i skolan, slutar skolan, ev. plugga vidare, måste kämpa som i helvete för att hitta ett jobb – och de flesta människor verkar inte ens tycka om sina jobb – sen ska man skaffa familj och barn, hinna skilja sig, stressa ihjäl sig, och för att “må bättre” tröstäter vi fet mat, chips och godis – går upp kilon, vilket resulterar i att vi mår dåligt och måste ägna ett flertal svettiga timmar i veckan på gymmet för att komma i de där byxorna och den där tröjan.
För kanske då, kan vi/dom/jag/han/hon känna att vi är någolunda tillräckliga för att någon ska tycka om oss. Men kanske enbart om jag kommer på 100 olika sätt att ändra på mig? Jädra värld. Jädra allt.

Och vad är det för fel på mig? Varför är jag alltid så melodramatrisk.

Jag skulle vilja stanna tiden här, eller spela tillbaka den en månad eller två. För jag hinner inte med. Tiden befinner sig på ett x2000 tåg medan jag trampar trehjuling. Samtidigt borde jag ta mig i kragen och göra saker – inte bara lägga de på hög. Söka kurser till hösten, kassta mig ut för att skaffa ett jobb.
Men jag vill inte, jag vill ingenting för jag vet inte vad jag vill.
Jag vill bara vara här. Trycka på pausknappen om det fanns någon.
Skolan är trygg.

Welcome to WordPress.com. This is your first post. Edit or delete it and start blogging!