Därför kan jag istället dela med mig av en dröm som jag hade för några månader sedan och som jag tänker på emellanåt.

Persikan
Jag drömde om en persika. En stor orange och luden persika men som påminde mentalt om en björn i en teckad film. Hon/han var väldigt ensam i denna värld full av människor och letade på alla möjliga ställen efter andra persikor. Tillsist fann han två på ett bibliotek, men plötsligt var de borta och han var ensam igen. Livet som persika var inget roligt. Tillslut började han skala av sin persikohud, lager för lager, bit föt bit.

Över en rondell kom en pojke plötsligt springandes mot persikan. Han förklarade att hans föräldrar egentligen också var persikor men att de tagit form av människor. De hade träffats vid Åhlens när de båda börjat sin karriär som artister och gjorde sedan dess alla event tillsammans. Sida vid sida.
De befann sig alltid nära en mataffär eftersom de behövde äta var annan timme. Om de inte gjorde det förvandlades de tillbaka till persikor. De föredrog att vara människor.
Pojken tog hand om persikan, matade den och presenterade den för sina föräldrar. Tillslut förvandlades persikan till människa.
Men plötsligt befann den sig framför en färdigköpt maträtt – gjord på fel ingredienser – som den inte tålde.
Då upptäckte jag att det var jag som var persikan.

Drömmar är allt bra underliga. Men jag tror inte att det är det här som APE förväntar sig, så det är nog ingen idé att skriva en novell om en ensam persika.

And just at the moment when someone
at my side says, “There, she is gone!”
There are other eyes watching her coming,
and other voices ready to take up the glad
shout;
“Here she comes!”
And that is dying.

Jag har alltid tyckt om den här dikten av Henry Van Dyke. Den får döden att framstå som mindre ensam, än vad den kanske är.

Egentligen tycker jag inte riktigt om att prata om gluten-grejen eftersom att jag alltid tvingas prata om det. Det kommer ständigt på tal. Mat är en så stor del av livet och vissa dagar känns det som att det är allt jag är – glutenintolerant. Det går aldrig att undvika ämnet.

På skolan går det finfint men utanför är det knepigt, särskilt när man åker utomlands eller blir bortbjuden. Globala är nog bästa platsen i världen att vara glutenintolerant på – för mig i alla fall – där är det halleluja varje dag. Där känner jag att det är jag som har tur som exempelvis jag får hemlagade pankakor när alla andra får köpta. Så himla gott, bästa. Lunchen är höjdpunkten på dagen. Våra kockar/kökspersonal är så himla härliga. Det är det här jag kommer sakna mest.

Nu är det inte långt kvar..

Det var kul att se men mikrofonerna tog i stort sätt bara upp ljud till kamerorna så vi i publiken hörde inte sådär superbra. Sen var det lite trångt och jag fick så himla ont i ryggen och högerbent att jag mest kunde tänka på det och följde inte duellen så nogrant. Det var även ganska sent eftersom sport är första prioritet och det denna kväll var en ishockymatch. 21.00 var vi där och 23.45 gick vi därifrån.. Men jag tycker om när vi gör saker tillsammans i klassen, för snart är vi bara ett minne blott. Då spelar det inte så stor roll om det är på kvällen eller mitt i natten.
På hemvägen var det härligt väder, sådär ljummen och frisk luft som det brukar vara på sommarnätter.