Space out into a new orbit

Det känns som att jag har lekt med mitt eget öde. Som om jag inte går den vägen jag skulle – borde? – gått. Jag vet inte vart jag är påväg samtidigt som jag exakt vet vad som väntar. I alla fall en bit frammåt.
Egentligen vet jag kanske ingenting alls.

På psykologin läser alla varsin bok som vi på onsdag ska regovisa i ett bokseminarium. Min bok heter Mindfullnes i Vardagen och handlar om att man ska leva i nuet och inte tänka på vad som händer om fem minuter, imorgon eller om ett år. På så vis hittar man vägen till lycka, eller en slags frid i sin tillvaro i livets stress.
Saken är den att varje gång jag plockar upp den så befinner jag mig någon helt annanstans i mitt huvud och tvingas konstant läsa om stycken. Dess “magi” funkar inte på mig. Den är så himla tråkig och bara upprepning. Det känns som att 224 sidor är lite väl långt och utdraget för att säga “lär dig leva i nuet”. Sättet som gubben skiver påminner mig om någon som vill konvertera en person till sin religion. Pladder, pladder, upprepning, upprepning, kom över till min sida. Tråk.

I figured if I couldn’t stay, I’d plant something that would.
Something that will shine in the future.
Although I wish – above all – that I will be there,
when it burst into bloom.

Min hjärna blandar ihop de mest otänkbara scenarion när jag sluter ögonen och bjuder mig på stor underhållning. Allt kan verkligen hända och allt händer. Jag minns mina drömmar så väl, och ibland ser jag de så tydligt att jag kan blanda ihop de med verkligheten. Tyvärr har jag inte lika bra fantasi när det kommer till att skriva engelska noveller. Då är hjärnan helt tom, och jag sitter bara och irriterar mig tills jag blir rent av riktigt arg på mig själv för att jag inte kan komma på någonting. Vad som helst.

Därför kan jag istället dela med mig av en dröm som jag hade för några månader sedan och som jag tänker på emellanåt.

Persikan
Jag drömde om en persika. En stor orange och luden persika men som påminde mentalt om en björn i en teckad film. Hon/han var väldigt ensam i denna värld full av människor och letade på alla möjliga ställen efter andra persikor. Tillsist fann han två på ett bibliotek, men plötsligt var de borta och han var ensam igen. Livet som persika var inget roligt. Tillslut började han skala av sin persikohud, lager för lager, bit föt bit.

Över en rondell kom en pojke plötsligt springandes mot persikan. Han förklarade att hans föräldrar egentligen också var persikor men att de tagit form av människor. De hade träffats vid Åhlens när de båda börjat sin karriär som artister och gjorde sedan dess alla event tillsammans. Sida vid sida.
De befann sig alltid nära en mataffär eftersom de behövde äta var annan timme. Om de inte gjorde det förvandlades de tillbaka till persikor. De föredrog att vara människor.
Pojken tog hand om persikan, matade den och presenterade den för sina föräldrar. Tillslut förvandlades persikan till människa.
Men plötsligt befann den sig framför en färdigköpt maträtt – gjord på fel ingredienser – som den inte tålde.
Då upptäckte jag att det var jag som var persikan.

Drömmar är allt bra underliga. Men jag tror inte att det är det här som APE förväntar sig, så det är nog ingen idé att skriva en novell om en ensam persika.

I am standing upon the seashore.
A ship at my side spreads her white
sails to the morning breeze and starts
for the blue ocean.

And just at the moment when someone
at my side says, “There, she is gone!”
There are other eyes watching her coming,
and other voices ready to take up the glad
shout;
“Here she comes!”
And that is dying.

Jag har alltid tyckt om den här dikten av Henry Van Dyke. Den får döden att framstå som mindre ensam, än vad den kanske är.

This slideshow requires JavaScript.

Jag har fått sommarjobb på Folktandvården och börjar den 14 juni, dvs. måndagen efter studenten. Det är en månad. I augusti ska jag vara volontär på Ung08 och däremellan vara lite ledig i tre veckor. Det är allt jag vet om framtiden. Varför kan inte tiden bara stanna?

Glutis i tre år har jag varit nu, eller betydligt längre än så men jag fick diagnosen för tre år sen idag. Kosten är inget problem vill jag lova, klart man saknar vissa saker, men allt är en vanesak och det ända som svider ordentligt är att jag mår så himla dåligt om jag får i mig fel mat. Jag spyr och har ont i magen 1-2 veckor (beroende på hur mycket jag får i mig), har svårt att äta, är supertrött och har noll enegri, går ned något kg och så svimmar jag. INTE KUL.
Något som jag heller inte uppskattar och blir less på är nedlåtande kommentarer. Att maten ska var äcklig bara för att den inte är “vanlig”. Fuck you. Eller den förvånade minen när någon inser att den tydligen var god. Det behöver inte smaka illa bara för att det inte innehåler vete. Faktiskt.

Egentligen tycker jag inte riktigt om att prata om gluten-grejen eftersom att jag alltid tvingas prata om det. Det kommer ständigt på tal. Mat är en så stor del av livet och vissa dagar känns det som att det är allt jag är – glutenintolerant. Det går aldrig att undvika ämnet.

På skolan går det finfint men utanför är det knepigt, särskilt när man åker utomlands eller blir bortbjuden. Globala är nog bästa platsen i världen att vara glutenintolerant på – för mig i alla fall – där är det halleluja varje dag. Där känner jag att det är jag som har tur som exempelvis jag får hemlagade pankakor när alla andra får köpta. Så himla gott, bästa. Lunchen är höjdpunkten på dagen. Våra kockar/kökspersonal är så himla härliga. Det är det här jag kommer sakna mest.

Nu är det inte långt kvar..

Igår kväll var vi med som publik till URs Skolfront som tar upp olika skolfrågor. Marie Granlund (S) och Mats Gerdau (M) gästade för att tala hur man ska göra för att elever ska prestera bättre i Matte och Naturvetenskap.

Det var kul att se men mikrofonerna tog i stort sätt bara upp ljud till kamerorna så vi i publiken hörde inte sådär superbra. Sen var det lite trångt och jag fick så himla ont i ryggen och högerbent att jag mest kunde tänka på det och följde inte duellen så nogrant. Det var även ganska sent eftersom sport är första prioritet och det denna kväll var en ishockymatch. 21.00 var vi där och 23.45 gick vi därifrån.. Men jag tycker om när vi gör saker tillsammans i klassen, för snart är vi bara ett minne blott. Då spelar det inte så stor roll om det är på kvällen eller mitt i natten.
På hemvägen var det härligt väder, sådär ljummen och frisk luft som det brukar vara på sommarnätter.

10 låtar som jag har lyssnat en hel del på det här året:
- The Swimming song Loundon Wainwright III
- Skinny Love Bon Iver
- Concrete Bed Nada Surf
- Roslyn Bon Iver
- Strawberry Swing Coldplay
- Use somebody Kings of Leon
- Washboard Lisa Grayson Capps
- My Girl Mamas and the Papas
- I am a Rock Simon and Garfunkel
- America Simon and Garfunkel